Historia

Angorageten, eller Mohairgeten som den också kallas, härstammar från Centralasien, Kina, Afghanistan och Iran.

När turkmenerna kom till Ankara regionen i Turkiet på 1200-talet tog man med sig Angoragetter. Namnet Angora kan härledas från Ankara som blev känt för de bästa fiberproducerande Angoragetterna.

 

Under många år hölls Angoragetterna inom Turkiets gränser. Endast garner och färdiga produkter exporterades fram till 1830-talet då råmohair för första gången exporterades. Redan 1839 hade Britterna lärt sig konsten att spinna garn från råmohair och Turkiet började producera stora kvantiteter råmohair till Storbritannien.  

 

För att möta den stora efterfrågan på råmohair från Storbritannien korsade de renrasiga angoragetterna med den turkiska Kurtgeten. Redan 1863 fanns det väldigt få renrasiga angoragetter i Turkiet.   Några renrasiga djur hade dock exporterat till Sydafrika, USA och Australien mellan 1838 och 1857, men alla getter som exporterades efter 1860 var korsningar med Kurtgetter. 

Idag är de världsledande mohairproducenterna Sydafrika, USA, Australien och Nya Zeeland. Eftersom avelsarbete bedrivits i dessa länder delar vi idag in angoragetterna i tre undergrupper; sydafrikanska, texas och asiater(ursprungsdjur från Australien). Av dessa är de två första bättre när det gäller både mohairmängd- och kvalitet.

 

I Sverige förekommer alla tre typerna som rena typer men oftast blandade beroende på det lilla avelsmaterial som finns här. Till Sverige kom de första Angoragetterna redan 1742. Det var Jonas Alströmer (han med potatisen) som importerade djuren från Turkiet. 1756 fanns det ca 500 Angoragetter i Sverige. På 1800-talet dog Angoragetterna ut eftersom den fina mohairen inte kunde konkurrera med vadmal och ull. Textilindustrin i Sverige var också anpassad till fårull och den tekniken passar inte helt för mohair.

1988 togs Angorageten återigen in i Sverige och vi som håller på med dessa trevliga djur hoppas att de har kommit för att stanna den här gången.

 

Skötsel

Angorageten är ett nyfiket och vänligt djur som kräver mer skötsel än t.ex. får.

Getterna föredrar ett örtrikt bete med inslag av busk. På vintern får de ett tidigt skördat hö eller ensilage. Under dräktigheten ges tilläggsfoder. Friskt rent vatten är ett måste året om.

Vi klipper våra getter var 6:e månad.  

Angorageten har inget eller mycket lite underhudsfett, annat än på buken, vilket gör att de är känsliga för kyla när de är nyklippta. De bör då ha tillgång till ett varmt utrymme om det är kallt ute.

 

Angoragetens klövar är mjuka och växer snabbt. I sin naturliga omgivning i bergen skulle klövarna nötas. Visserligen har vi en hel del sten som getterna klättrar på ute på betesmarkerna, men det är ändå inte tillräckligt. Därför klipper vi klövarna på våra djur ca 4 gånger per år för att de ska behålla en naturlig benställning och kunna röra sig bra.

 

När en get killar första gången är hon runt 2 år gammal. Angorageten växer långsamt och bör inte betäckas under sitt första levnadsår. En fullvuxen get väger omkring 40 kg och en bock omkring 60 kg.

Dräktighetstiden för geten är ca 150 dagar, så släpper man bocken till getterna i mitten av november kommer killingarna att födas från den 10:e april och framåt. Det är vanligast att de får 1 eller 2 killingar. 3 förekommer, men inte ofta. 

En nyfödd killing väger vanligen mellan 2,5 och 3,5 kilo.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Getter betar gärna högt ovan mark och är duktiga buskröjare.

Fällda träd uppskattas också

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Helt ny i världen

Nordmohair AB-- Svenska mohairproducenter i samarbete

 

Något om våra getter                 

 

www.nordmohair.com    order@nordmohair.com    023-770312  ansvarig för hemsidan: Anita Persson